Arabiska våren var en grundläggande våg i Mellanöstern och Nordafrika som startade i december 17, 2010, med Tunisiens revolution. Även kallad den arabiska revolutionen inkluderade den arabiska våren både icke-våldsamma och våldsamma inbördeskrig, protester, utländskt ingripande, kuponger, upplopp och demonstrationer. Effekten av revolutionen spred sig till 5 olika länder, inklusive Bahrain, Syrien, Jemen, Egypten och Libyen där socialt våld och betydande uppror inträffade eller regimer tappades. Mindre protester ägde rum i Saudiarabien, Mauritius och Djibouti bland andra länder.
Hur kom termen arabiska våren från?
Uttrycket "Arabiska våren" är en hänvisning till 1968 Prags vår och 1848-revolutionerna känd som "vårens tid". Uttrycket användes av många bloggare och kommentatorer som förutsåg en viktig arabisk revolution mot demokratisering efter det irakiska kriget. Den första användningen av arabiska våren för att hänvisa till dessa händelser användes av en artikel publicerad i "Utrikespolitiken", en amerikansk politisk dagbok. Enligt Massad Joseph på Al-Jazeera var det en del av den amerikanska taktiken för att styra rörelsens mål och rikta den mot liberal demokrati.
Vad är orsakerna till den arabiska våren?
Upproret orsakades av missnöje, främst av fackföreningarna och ungdomen med kommunstyrelsen. Många spekulerade på att den stora inkomstnivån och det tryck som inleddes av den stora lågkonjunkturen kunde ha bidragit till den arabiska våren. Andra faktorer som ledde till dessa protester innefattar extrem fattigdom, arbetslöshet, ekonomisk nedgång, politisk korruption, kränkningar mot mänskliga rättigheter och diktatur. I Persiska viken och nordafrikanska nationer var den primära katalysatorn korruptionen, ungdomen avvisade status quo och koncentration av rikedom bland de befogenheterna i många år.
Vilken roll spelade sociala medier i upproret?
Även om den digitala plattformens roll i den politiska aktivismen diskuterades mycket, ägde protesterna rum i länder med hög internetanvändning som Bahrain (88% av befolkningen som vid 2011) och även de med låg internetanvändning som Libyen och Yemen . Användningen av olika sociala medier plattform fördubblades under protesterna i de arabiska nationerna förutom Libyen. Många kritiker hävdade att plattformarna introducerade det digitala demokrati-konceptet i många nordafrikanska länder som drabbades av protesterna.
Twitter och Facebook bland andra plattformar spelade en viktig roll i rörelsen av tunisiska och egyptiska aktivister. Faktum är att 9 av 10-personer i dessa länder svarade på en omröstning som användes på Facebook för att sprida medvetenhet och organisera protester. Under demonstrationerna skapades många Facebook-sidor för att öka medvetenheten om alla brott mot mänskligheten och också några rörelser som April 6 Youth Movement-sidan som inspirerade bildandet av den progressiva ungdomsrörelsen i Tunisien. De sociala plattformarna tillhandahöll en annan informationskälla som regimerna inte kunde kontrollera.
Vad var resultatet av protesterna?
Även om den långsiktiga effekten av upproret ännu inte kommer att noteras innebar de kortsiktiga resultaten att de befintliga regimerna i Tunisien utrotades och Egypten är ett fritt och rättvist val. I andra länder som Libyen och Syrien resulterade den arabiska våren i en sammanlagd samhällskollaps. Annanstans samarbetade persiska viken och Marocko-monarkierna upprorets rörelser och upprätthöll order utan och betydande sociala förändringar. Variationen i resultaten beror främst på styrkan i det civila samhället och staten. Nationer med starkare civila samhällsnätverk upplevde framgångsrika reformer.
