Planeter Med De Flesta Månen

Det finns många naturliga satelliter i yttre rymden. Naturliga satelliter definieras som astronomiska kroppar som finns i universum. Asteroider och meteorer är astronomiska kroppar. Solen, månen och planeten som kretsar kring en större naturlig kropp i yttre rymden är också satelliter till den större kroppen som solen.

Planeten med de flesta månen är Jupiter. Jupiter har totalt 67 månar. Experter är överens om att naturliga satelliter bildades av samma process som bildade primära astronomiska kroppar som planeter. Något positivt att kollapsen av en proto-planetdisk skapar naturliga satelliter medan andra tror att två stora kroppar kolliderar skapar mindre naturliga satelliter. Vridningen av några månar tar 10 timmar medan orbitalperioderna tar hundratals dagar. Tidalåsning påverkar också en måneposition. Orbitalegenskaper sträcker sig från vanliga bana-mönster till lutande, excentriska och retrograde mönster.

Planeter och deras satelliter

Jupiter har fyra massiva månar, nämligen Io, Europa, Ganymede och Callisto, vilka var och en upptäcktes i Galileo i 1610. Saturn kommer i andra med 62 månar, varav Titan är den största och Rhea andra med komplexa banrörelser. Uranus är tredje med 27 månar, av vilka Titania är störst med en samlanplan. Neptun är fjärde med 14 månar, varav Triton är störst, kretsar i ett bakåtmönster och har en atmosfär. Dess näst största måne är Nereid. Pluto är femte med 5 månar, av vilka Charon är störst och ligger på en tidvattenslås omlopp med Pluto. Mars är sjätte med 2 månar. De är Phobos och Deimos uppkallad efter grekiska mytologi karaktärer. Haumea är sjunde med 2 månar. Hi'iaka och Namaka kretsar dvärgplanen Haumea. Jorden är åttonde med bara 1 måne. Makemake, en dvärgplan är nionde med också 1-måne vars namn är MK 2 i Kuiperbältet. Eris, en massiv dvärgplan i Kuiperbältet är tionde med även 1-månen heter, Dysnomia kretsar i ett cirkulärt mönster.

Människaundersökning av olika månar

De mest kända rymduppdrag till en naturlig satellit var till vår egen måne. I september 14, 1959, lanserade Rysslands rymdprogram framgångsrikt rymdfarkoster Luna 2 att landa på månen. Därefter, i 1966, Luna 9 landade också på månen. Luna 10 gick in i månens bana för 60 dagar i mars 31, 1966. US Space-programmet började lanseras av Apollo måneuppdrag från 1968 till 1972. Apollo 8 och Apollo 10 kretsade månen. I juli 1969 var USAs astronaut Neil Armstrong på Apollo 11 och blev den första mannen att gå på månen. Det ryska rymdprogrammet lanserade också flera fler obemannade missioner till månen som tog rockprover från månen. Kina, Indien, Luxemburg och Japan har också lanserat flera nyare månuppdrag.

Framtida obemannade och robotuppdrag planeras i samarbete med andra nationer för att ytterligare utforska månen. Privata enheter och företag har också meddelat planer på att starta egna uppdrag, inklusive turistflygningar. Men mer spännande obemannade måneuppdrag har redan lanserats för att utforska långt månar i vårt solsystem. NASA lanserade sin Galileo uppdrag på oktober 18, 1989 för att studera Jupiters månar. I juli 14, 2015, den amerikanska rymdfarkosten New Horizon flög av Pluto och dess måne Charon för att skicka fantastiska fotografier. På juni 30, 2004, den amerikanska rymdfarkosten Cassini släppte en sond i Titan, en av Saturnus månar.