Herbivorösa däggdjur strävar helt och hållet på vegetation och bildar gruppen herbivorer, som har förmåga att födas och senare uppstötas och tuggar maten. Dessa djur är kända som idisslare. Stamlingar är infödda till alla världsdelar i världen utom Antarktis och finns främst i Afrika och Eurasien. Det finns uppskattade 75 miljoner vilda idisslare i världen, och om 3.5-miljarder tamade idisslare. Getter, får och nötkreatur utgör en kombinerad 95% av alla tamdjur i världen. På grund av deras anpassningsförmåga finns drömmare i alla typer av livsmiljöer i världen, allt från frysande tundran i Sibirien till gräsmarkerna i Serengeti.
egenskaper
Huvudkaraktären hos idisslare är rodnad eller tuggning av återfödd mat. För att uppnå denna förmåga består matsmältningsvägarna av idisslare av fyra magar (även kända som magkammare). Tänderna hos alla idisslare växer ständigt under hela livet. Syftet med en stadig tillväxt av tänder är att motverka nötningseffekten de foder de matas på har på sina tänder. Tandformeln hos många idisslare saknar övre snedställningar och har en tandkudde istället. En annan vanlig egenskap som observeras på idisslare är deras höga produktion av saliv, särskilt vid betning. Kor producerar så mycket som 40 gallon saliv varje dag. Salivet har stor betydelse för idisslare, eftersom det verkar som ett buffertmedel under jäsning av romen och för att öka vätskans fluiditet.
De fyra magekompartimenten
De fyra magarna som ses hos alla idisslare är retan, retikulum, omasum och abomasum som är ordnade i sekvensen som mat följer efter att ha slukats. Romen är den största i magkammaren och är där mikrobiell jäsning sker. Rummen är belagda med mikrober vilket hjälper till att bryta ner cellulosa som finns i deras växtätande diet. Olika arter av bakterier, svampar och protozoer utgör de mikrober som finns i buken. Nästa fack är retikumet där den delvis uppdelade osten går innan den regurgiteras för idissling. Därefter sväljer djuret den tugga osten som går till nästa fack, omasumet där fettsyror absorberas. Det sista facket är det abomasum som motsvarar den normala magen som finns hos andra icke-idisslare däggdjur. I detta magkammare frigörs olika enzymer och syror för att hjälpa till med matsmältningen. Eventuella mikrober i digestaen från romen och retikulum smälts också i abomasum och utgör en del av kosten. Efter att ha lämnat abomasum flyttar digesta till tunntarmen och senare till idisslarens stora tarmar där ytterligare matsmältning sker.
