Länder Med Den Värsta Infrastrukturen För Vattenförsörjning

Vad är vattenanslutning?

Ett av FN: s millennieutvecklingsmål var att minska antalet personer utan tillgång till hållbart och säkert dricksvatten och grundläggande sanitet av 50%. Åtkomst definieras av avstånd och mängd vatten tillgängligt. Om vattenkällan är mindre än 0.6 miles away och konsekvent ger åtminstone 20 liter vatten per person i familjen anses hushållet ha tillgång till vatten. Säkert dricksvatten är fritt från kemikalier och mikrober som orsakar sjukdom och erhålls via en hushållsanslutning, samhällskran, skyddad brunn eller vår, och regnvattenuppsamling.

Brist på tillgång till vatten

Nästan 1.1 miljarder människor har inte tillgång till säkert dricksvatten runt om i världen, en annan 663-miljon kan inte få tillgång till förbättrade vattenkällor. Dessa människor är överväldigande belägna i hela Afrika söder om Sahara, även om det finns en Stilla havet och en Mellanöstern-nation på listan över länder med de värsta vatteninfrastrukturerna. Papua Nya Guinea toppar som lista har endast 40% av befolkningen tillgång till en förbättrad vattenkälla. De sex följande länderna är i Afrika: Ekvatorialguinea (48%), Angola (49%), Tchad (51%), Moçambique (51%), Madagaskar (52%) och DR Congo (52%). Därefter är Afghanistan med endast 55% av befolkningen som har tillgång till förbättrade vattenkällor. Detta följs av Tanzania (56%) och Etiopien (57%).

Konsekvenser av liten eller ingen tillgång till vatten

Konsekvenserna av att det saknas tillgång till rent och säkert vatten, förbättrade vattenkällor och förbättrade sanitetstjänster är förbluffande. Det påverkar utbildning, hälsa, hunger, fattigdom och ekonomin. Barn verkar bära bördan av otillräcklig tillgång till vatten. Av de 1.6 miljoner människor som dör årligen från förebyggbara, diarrésjukdomar (som kolera) är 90% under fem år gamla. Ytterligare 1.5 miljoner människor diagnostiseras årligen med hepatit A. Denna siffra beror på oren vatten. I de tidigare noterade länderna beräknas en uppskattad 80% av sjukdomen till följd av dåliga vatten- och sanitetsförhållanden.

När barn kämpar för sina liv på grund av sjukdom och undernäring (från parasiter i vatten) kan de inte gå i skolan. Faktum är att totalt 443 miljoner registrerade skoldagar försvinner varje år till följd av vattenrelaterad sjukdom. Detta problem förstärks för tjejer. Flickor är oftare ansvariga för att samla vatten än pojkar, och när vattenkällan är långt borta, saknar de skolan för att se till att hushållet har vatten.

Vuxna och barn som är tvungna att spendera sin tid att samla vatten kan inte bidra till ekonomin genom att delta i arbetskraften. Antingen får de inte en utbildning som gör det möjligt för dem att fortsätta och bidra till den formella sysselsättningsbranschen, eller de förbrukas med tankar om att samla vatten. Enligt FN: s beräkningar förlorar de afrikanska länderna enbart 40 miljarder timmar per år i ansträngningar för att få hushållsvatten.

Vad görs?

Många ideella organisationer, icke-statliga organisationer och myndigheter arbetar tillsammans för att eliminera detta problem över hela världen, inklusive i de länder som nämns ovan. FN: s världshälsoorganisation (WHO) och FN: s barns nödfonden (UNICEF) har gått ihop via det gemensamma övervakningsprogrammet för vattenförsörjning och sanering som används för att mäta framsteg mot utvecklingsmål. WHO investerar också i forskning för att illustrera kostnadseffektiviteten för regeringar att investera i att tillhandahålla eller förbättra vatten och sanitära förhållanden. De arbetar också med andra ideella organisationer, forskningsanläggningar och regeringar för att stödja vattenåtgång och behandlingsinsatser. UNICEF förvaltar lag för vatten, sanering och hygien (WASH) för att främja tillgången till rent vatten, förbättrade toaletter och hygienpraxis.

Framtidshopp

Trots alla negativa tal och konsekvenser finns det hopp. Det tusenåriga målet möttes tre år före planen. Med en 2015-tidsfrist sänktes befolkningen av personer utan tillgång till vatten och förbättrade sanitetsanläggningar i hälften av 2012. Det betyder att regeringar och organisationer överallt har använt Millennial Goal-indikatorerna som ett verktyg för att förbättra levnadsvillkoren för medborgarna. Det faktum att målet uppnåddes före schemat visar att säkerställande av tillgång till vatten är viktigt för regeringarna och togs på allvar. De länder som anges i denna artikel utgör en del av den beräknade 11% av den globala befolkningen som fortfarande saknar tillgång till vatten.